I sökandet av mig själv har jag försökt ta kontakt med ett ex för förhållandet vi hade tog slut utan att jag kan säga eller komma ihåg varför det tog slut. I går skickade jag sms till honom och frågade om vi kunde ses någon dag men han ansåg inte att det var en bra idé att vi sågs på tu man hand på grund av hans flickvän. Detta gjorde mig måttligt arg må jag säga då jag vet att han inte är en sådan som låter en kvinna bestämma. I ilskans hetta skrev jag till honom och förklarade vad jag ville för han gav mig inget annat val, och så sa jag även att om han svarar på det här behöver han inte höra ett enda ord från mig mer. det gick ett bra tag, och medan jag höll på att skriva ett arg sms till till honom så ringde han. Det hade jag verkligen inte räknat med så jag blev lite ställd. Han gav sin förklaring till varför det tog slut, han pratade även om sitt förhållande och ajg sa några få ord om mitt liv. Jag blev på sätt och vis nöjd med svaret för det fick mig att inse att det är ingen annan som kan ge svaret, utan jag måste söka i mig själv. Och kanske det inte spelar någon roll var allt började om jag ändå kan ändra på mitt beteende? Vi kan ju alltid hoppas iaf. Jag blev ledsen efter samtalet, både för hans skull och för min skull. Dels för att han verkar fast i förhållandet oavsett om han är kär i sin tjej eller inte, dels för att han och jag träffades vid feltidpunkt i livet och den kärleken vi hade är svår att hitta. Lite tragiskt men så är livet ibland. Jag blev ledsen också för, ja jag är nog lite själviska ibland, han skulle nog kunna vara bra att ha i mitt liv för jag skulle nog kunna berätta allt för honom och vara sann mot honom. Jag sa en sak till honom; jag känner inte igen dig, det här är inte du, vad hände?. Och det är något jag inte skulle kunna säga till någon, liksom ifrågasätta någon på det viset. Men nu är det lugnt, jag ska inte höra av mig något mer till honom för han har inget att ge till mig och jag vill inte vara en del av ett så "falskt" liv. Ja jag vet, jag kanske är dömande, men om han går ut för att prata med mig, och att han inte får träffa vem som helst för sin tjej plus att han sa att om han var hemma hos sig mer skulle vi kunna ses där, alltså SMYGA! Det vill jag verkligen INTE! Nej jag önskar att jag kunde "rädda" honom men jag ska bara fokusera på mig just nu och han kan inte "räddas" förrän han väljer att styra över sitt liv själv. Jag önskar honom väl och all lycka här i livet och jag hoppas han finner den någon dag.