Jag var igår ute med karln först hos hans kompisar och sen hos mina, vi hade det jättetrevligt, ja till en början iaf. Vi gick ut till Vattenhålet och efter ett bra tag kommer en av mina kompisar fram till mig och säger att karln är inte bra för mig, och jag liksom vad pratar du om? Hon sa att hon inte kunde säga något i och med att hon jobbar inom kommunen och har tystnadsplikt, ja det kan jag förstå, men som jag sa till henne, om man har sagt A får man även säga B, eller inget alls. Iaf så frågade jag henne om karln slår tjejer och hon svarade nej, sen så frågade jag henne om karln har mördat någon och hon svarade nej. Ja då sa jag att då kan det inte vara så farligt. Hon försökte verkligen få mig att förstå att karln är inget att ha, men jag kan inte tro på någon som inte säger allt. Samtidigt sitter hon och säger att jag ska följa mitt hjärta. Ja jag har ju sagt tidigare att mycket i mitt liv är motsägelsefullt. Iaf så kom karln tillbaka efter en stund och då sa jag att jag ville prata med honom. Jag frågade honom om han vet vad min kompis pratade om men han hade ingen aning och det såg verkligen också ut som att han menade det. Så jag bad honom att gå in och fråga henne, för jag tänkte att till honom måste hon kunna säga vad det handlar om. Men nej då, det gick inte. Jag gick in och sa något till henne, vad kommer jag inte ihåg nu, men hon blev minst sagt fly förbannad på mig, mest för att jag bara gick iväg efter jag sagt mitt antar jag. Vi valde att gå hem då, karln väntade utanför och när jag kom ut igen så kramade vi om varann och jag kunde knappt inte sluta gråta, men gud va skönt det var att ha någon att gråta ut hos! På vägen hem ringde jag Johanna, väckte stackars henne, men tack för att du finns <3 Hon rådde oss att vi inte skulle sova ihop utan att vi skulle ha tid för oss själva och tänka på det här, typ. I vilket fall som helst, när jag kom hem, själv, så ringde jag min kompis för att verkligen reda ut vad hon menade. Summan av kardemumman sa hon mer eller mindre; Han är utvecklingsstörd, du förtjänar någon bättre, varför nöjer du dig med honom o.s.v. Om han nu vore utvecklingsstörd så är det skitsamma så länge han är snäll mot mig och respekterar mig, och ärligt så är han en av dom bättre som jag har träffat på länge och som jag känner något för, jag nöjer mig inte med honom på det viset, jag har valt honom för att han ger mig så mycket av sånt som jag inte fått förut. Men det är nog inte första gången min kompis säger att jag förtjänar någon bättre, men vad vet hon om den saken, egentligen? Vad är bättre? Ska man leta efter en bättre hälft hela livet? Man kan inte tänka hela tiden att ja det kanske finns någon bättre kille än den jag har nu, dags att byta upp sig. Pyttsan heller! Jag hoppas bara att hon/ detta inte har förstört något mellan oss....