Tack vare samma kompis som inte tyckte min karl var bra för mig träffade jag min pojkvän, indirekt iaf :) Så här gick det till när jag träffade min pojkvän;

Det var den 1a juli och det var broarnas dag. Jag var ute med mamma på dagen och gick runt på stan och kollade på grejer. Det var då jag träffade på min kompis och hon frågade om jag ville komma till henne på kvällen och festa, lite komiskt egentligen då jag innan hade sagt till mamma att jag skulle ville festa på kvällen men visste ingen fest. I alla fall så gick jag dit på kvällen, det var riktigt trevligt med trevligt folk och god mat. Sedan blev de utgång till Vattenhålet, där var det väl inte riktigt lika roligt då sällskapet splittrades och sprang omkring här och där. När jag hade stått ett tag med sällskapet och kände mig tillräckligt ensam tittade jag runt lite och då såg jag ett ansikte jag kände igen. Jag kände igen ansiktet efter att Johanna hade pratat om honom och jag hade sett honom på FB. Och jag som är som jag är går fram till honom (och han har ingen aning om vem jag är alltså :) ) presenterar mig och förklarar hur vi "känner" varann. Jag stod där ett tag och pratade med honom, eller rättare sagt jag ställde frågor och han svarade. Och när jag inte hade fler frågor att ställa och då han inte sa något återgick jag till mitt sällskap. (Senare, alltså den här helgen, fick jag veta att han var väldigt full den kvällen och kommer inte ihåg så mycket ;) ) Efter ett tag så kommer han fram med en cider åt mig och jag blev rätt överraskad av det men glad :) sen efter ett tag började vi dansa och han började pussas och ta på mig, något jag absolut inte är van vid då jag inte haft så framfusiga killar på ett tag, kändes lite ovant först men sedan släppte jag mina spärrar. Han följde med mig hem och dagen efter frågade han om vi kunde höras igen och jag svarade nja jag tror inte men vi kanske stöter på varann. (Anledningen till att jag svarade så var för att jag hade bestämt mig för att jag bara skulle ligga, inget annat då jag hade tröttnat på allt som hade med killar att göra). Samma dag eller dagen efter skickade han en vänförfrågan på FB som jag accepterade vilket i sin tur ledde till att vi träffades igen och på den vägen är det. Inga konstigheter här inte ;) och jag är väldigt glad över att jag träffat den här karln, och om det inte hade varit för min kompis fest skulle jag inte gått ut den kvällen och träffat honom. Fast vi kanske skulle träffats vid ett senare tillfälle i och med Johanna men då kanske det inte skulle blivit så som det blev nu.

Mitt hjärta slår för dig, Jens <3 Kyssar till dig :D

Så klart jag inte vet än hur bra min karl är än då vi har nyss lärt känna varann men om jag jämför med de typer jag har dejtat eller varit ihop med så borde han vara bättre än några på den här listan iaf (noterbart är att jag inte jämför karln med någon annan :) :

- De som har slagit mig
- De som är missbrukare av både alkohol och droger
- De som är kriminella
- De som ljuger och missbrukar mitt förtroende
- De som har sårat mig om och om igen samt de som bara sårat mig en gång
- De som är psykiskt störda på något viss

Det är väl bara tacka min lyckliga stjärna att jag har klarat mig lindrigt undan med tanke på vilka killar jag har varit ihop med eller dejtat. Men de flesta har faktiskt inte gjort mig illa, iaf inte fysiskt, förutom de som har slagits, och det är jag glad över för jag har inte blivit särskilt skadad av dessa förhållanden. Det som har förändrats mest hos mig är förtroendet för folk över lag, jag har både haft pojkar och vänner som svikit mig. Enligt mig är det ett under att jag från första början mer eller mindre litade på min karl, eller iaf tror på honom, trodde det skulle dröja ett bra tag innan jag skulle kunna lita på någon på det viset så fort. Men han har varit rätt öppen med sina avsikter från början och det har gjort mig säkrare, han visar så tydligt vad han vill och att han vill ha mig. Och det har även gjort att jag är mer rak mot honom. Det känns så skönt med honom för jag har inga tankar som jag har haft förut med killar, då jag tänkte; vad vill han? vad kommer det här leda till? o.s.v. Inte det att jag tar honom och vår relation för givet utan mer att jag tar det som det kommer och jag oroar mig inte så mycket för framtiden. Jag är medveten om risken att jag kan bli sårad igen men jag är så oerhört villig att ta den risken för den här underbara människan! :D

Jag var igår ute med karln först hos hans kompisar och sen hos mina, vi hade det jättetrevligt, ja till en början iaf. Vi gick ut till Vattenhålet och efter ett bra tag kommer en av mina kompisar fram till mig och säger att karln är inte bra för mig, och jag liksom vad pratar du om? Hon sa att hon inte kunde säga något i och med att hon jobbar inom kommunen och har tystnadsplikt, ja det kan jag förstå, men som jag sa till henne, om man har sagt A får man även säga B, eller inget alls. Iaf så frågade jag henne om karln slår tjejer och hon svarade nej, sen så frågade jag henne om karln har mördat någon och hon svarade nej. Ja då sa jag att då kan det inte vara så farligt. Hon försökte verkligen få mig att förstå att karln är inget att ha, men jag kan inte tro på någon som inte säger allt. Samtidigt sitter hon och säger att jag ska följa mitt hjärta. Ja jag har ju sagt tidigare att mycket i mitt liv är motsägelsefullt. Iaf så kom karln tillbaka efter en stund och då sa jag att jag ville prata med honom. Jag frågade honom om han vet vad min kompis pratade om men han hade ingen aning och det såg verkligen också ut som att han menade det. Så jag bad honom att gå in och fråga henne, för jag tänkte att till honom måste hon kunna säga vad det handlar om. Men nej då, det gick inte. Jag gick in och sa något till henne, vad kommer jag inte ihåg nu, men hon blev minst sagt fly förbannad på mig, mest för att jag bara gick iväg efter jag sagt mitt antar jag. Vi valde att gå hem då, karln väntade utanför och när jag kom ut igen så kramade vi om varann och jag kunde knappt inte sluta gråta, men gud va skönt det var att ha någon att gråta ut hos! På vägen hem ringde jag Johanna, väckte stackars henne, men tack för att du finns <3 Hon rådde oss att vi inte skulle sova ihop utan att vi skulle ha tid för oss själva och tänka på det här, typ. I vilket fall som helst, när jag kom hem, själv, så ringde jag min kompis för att verkligen reda ut vad hon menade. Summan av kardemumman sa hon mer eller mindre; Han är utvecklingsstörd, du förtjänar någon bättre, varför nöjer du dig med honom o.s.v. Om han nu vore utvecklingsstörd så är det skitsamma så länge han är snäll mot mig och respekterar mig, och ärligt så är han en av dom bättre som jag har träffat på länge och som jag känner något för, jag nöjer mig inte med honom på det viset, jag har valt honom för att han ger mig så mycket av sånt som jag inte fått förut. Men det är nog inte första gången min kompis säger att jag förtjänar någon bättre, men vad vet hon om den saken, egentligen? Vad är bättre? Ska man leta efter en bättre hälft hela livet? Man kan inte tänka hela tiden att ja det kanske finns någon bättre kille än den jag har nu, dags att byta upp sig. Pyttsan heller! Jag hoppas bara att hon/ detta inte har förstört något mellan oss....

trodde att det skulle dröja länge innan jag kunde känna en sån här lycka...jag är glad att jag träffade dig och jag hoppas att det utvecklas ännu mer...du anar nog inte hur glad jag är att jag har funnit dig..tack för att du finns! <3

När började jag egentligen få så dåligt förtroende för killar? När jag tänker efter började det nog efter att jag hade flyttat ner från Umeå. Jag blev blixtkär i F.H. vilket ledde till att jag gjorde slut med Daniel i Umeå och lämnade livet där uppe. F.H och jag hade ett väldigt stormigt förhållande, vi bråkade mycket men än då älskade jag honom väldigt mycket. Kommer tyvärr inte ihåg så mycket från den tiden men det som nog gjorde ondast i mitt hjärta var när han flera gånger om sa att han ville ha Johanna, min bästa vän. Han var väl inte heller den bästa till att visa hänsyn och så, men det hade sina förklaringar. Efter F.H. blev jag ihop med Andy och det var väl inget större fel på det förhållandet men om jag minns rätt var det jag som bestämde det mesta i förhållandet och han hakade på, t.ex. när vi förlovade oss och när vi bestämde att vi skulle flytta ihop. Jag vill inte ha en passiv partner, utan jag vill ha en aktiv sådan. Just ja, även han sa att han var kär i Johanna. Efter Andy träffade jag Lantz och han var nog den som svek mig mest, enligt mig alltså. Vi var ihop i 6 månader och då kläckte han ur sig att han inte ville det samma som jag ville med förhållandet, han älskade mig alltså och han kanske inte till och med såg vårt förhållande så seriöst efter 6 månader, men jag tycker att man efter typ 3 månader vet vad man vill! det gjorde i alla fall jätteont i mitt hjärta eftersom jag älskade honom och jag offrade rätt mycket av mig själv i och med att han typ mer eller mindre hade sagt till mig att jag inte skulle förvänta mig att han skulle älska mig då han inte älskade sitt ex som han hade varit ihop med i 9 år! Hm vem var jag ihop med efter det? vet att jag var ihop med Andy en sväng efter det men jag antar att vi börjar närma oss det senaste förhållande jag hade med Fredrik. En gammal kärlek som jag av en slump träffade på igen och jag antar att jag var lycklig i början, hade väl inte så jätte höga krav på förhållandet i början men efter ett tag insåg jag att det saknades något; bekräftelse bland annat. Vi flyttade ihop rätt snart men det funkade inte så bra för jag flyttade in hos honom och hans engagemang var väl inte så stort. Och vi kommunicerade inte så bra heller, i alla fall gick det som det gick, och det sista jag fick höra var att jag inte hade ansträngt mig tillräcklig mycket, tack för den! Iaf så var det nog mest på grund av kommunikationsproblem som det tog slut. Förra året, då Fredrik och jag hade ett uppehåll, var det verkligen galet, mer eller mindre varje kille jag träffade på hade redan flickvän och ville mer än gärna sätta på mig, men jag sa bestämt nej tack men jag blev förfärad över att så många killar, och tjejer för den delen, tar så lätt på otrohet. Ja jag har varit där själv, men det är något jag aldrig skulle göra igen! Förra sommaren träffade jag en kille som jag föll för på en gång men den historian slutade inte så bra heller. Jag som inte litar på män brukar nästan alltid snoka runt och då såg jag på hans facebook  att det stod att han var redan ihop med en tjej. Självklart ringde jag och konfronterade honom direkt men han hade väl en bra bortförklaring. Men jag trodde inte helt på honom så jag forskade vidare och fick då fakta på att dom bodde ihop och då konfronterade jag honom igen! han försökte fortfarande fortförklara sig och då sa jag att ok om jag får komma och hälsa på dig kan jag tro på dig, han insåg väl att det var kört för honom och att jag inte skulle gå på hans lögner så han hörde aldrig av sig mer igen. I år har  jag dejtat en kille, och det har inte varit något större fel med honom, förutom kommunikationen. Jag ansåg att vi inte passade ihop och vi hade inte bestämt något så jag sluttade träffa honom. men så får jag reda på att han är kär i mig och har mer eller mindre tagit för givet att jag också är det. Det var mycket ta för givet när det kom till honom och sånt kan jag inte med. Måste verkligen jag vara den som berättar allt, bestämmer allt och har reda på allt, och tänker i förhand. Nä usch nä! Och nu så har mina bästa killkompis även svikit mig genom att han ignorerar mina sms där jag klart och tydligt skriver att jag är orolig för honom och jag får tag i honom när jag ringer med skyddat nummer och så fort han hör att det är jag så låtsas han att telefonen går sönder. Ja detta borde väl förklara lite om varför jag inte litar på män!

I dag ska jag få killbesök, vi ska grilla och ha lite trevligt, men nervöst värre är det må jag säga...nervös dels för att det var ett tag sen jag umgicks med en kille samt att han kanske är vägen till att jag kan försonas med mitt förflutna som jag helst inte vill vara i närheten av men med honom har jag inget val och jag vet att det kan vara bra för mig att utsättas för sånt som har med mitt förflutna att göra...det är på tiden att sluta vara rädd/orolig och misstänksam! Nu ska jag fortsätta med städandet här :)

att om/när jag träffar på en intressant kille så snurrar mina tankar runt i sjuttitusen om den här killen och om oss...inte undra på att jag bli impulsiv när jag bara vill att tankarna ska sluta snurra, men nu är jag mer medveten så jag gör inte längre så många idiotiska impulsiva saker. Likväl snurrar tankarna runt men jag försöker ha det under schack. Tankarna på den nuvarande killen beror på att när jag såg honom kändes det i kroppen och det är högst ovanligt för min del! Hmm hur ska jag förklara det? När människor (både killar och tjejer) träffar på någon annan snygg eller attraktiv människa så antar jag att de känner något i kroppen, alltså att det är vanligt förekommande, men jag kan ha fel, men i vilket fall som helst så är det högst sällan jag tycker att någon är så snygg eller het att det känns i kroppen och att jag vill ha honom, i alla fall vid första anblick. Hm ja visserligen var det ju inte första anblicken men vi får kalla det för det :) det är en ovanlig situation jag har hamnat i och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera eller agera för jag har lite svårt att tolka min kropps signaler, ja förutom att jag vill hångla upp honom grovt ;) men om vi träffar på varann igen så är det ju inte alls säkert att jag känner så, men jag vill träffa honom igen iaf, inte bara av den anledningen utan även av en annan anledning, men det pratar vi om någon annan gång :)

Johanna sa att jag inte skulle göra något åt det men kunde inte låta bli så jag skickade ett mail till dig och vi har haft en rolig pratstund...men tankarna på dig går inte att tränga undan...konstigt egentligen, jag är inte van vid att någon kan ha en sån inverkan på mig vid en närmre första anblick...men nä, det är bara kamratskap mellan oss...jag tänkte innan jag skickade ett mail till honom, och tänkte liksom varför vill jag skicka ett mail till honom, vad har jag för agenda? Men sen så tänkte jag att jag kan inte hela tiden ta hänsyn till att jag kanske gör fel eller trampar någon på tårna, jag är impulsiv av mig och jag gillar att vara det, så är det med den saken. Och han har egen fri vilja, jag skrev ju bara ett mail till honom, han kunde likväl inte svarat om han inte ville det. Det är rätt jobbigt att hela tiden tänka på att det man gör inte ska såra någon eller påverka den andra personen på något negativt sätt. Jag tror jag har tagit för mycket ansvar på mig själv, fast personerna är vuxna människor och borde kunna ta ansvar för sig själva. Jag tror att det som var att jag fick nog var att folk tar  alldeles för mycket givet utan att fråga, ja jag vet att jag har gjort det också, men det fick mig att inse att det är dags för mig att vara mer öppen om vad jag vill och tänker. Det var därför jag sa sanningen till Grannen när han skickade sms i morse, att jag inte har svarat när han hört av sig för att jag ville undvika situationer där han tar för givet att vi ska ligga med varann och det blev ju lite konstigt för han tog det lite som att jag anklagade honom för det men vi känner varann så väl så jag kunde förklara mig och varför jag sa som jag gjorde så allt var lugnt mellan oss sen efteråt. Men det blev lite pinsamt där ett tag för det var ju inte alls meningen att anklaga honom för något...

Enligt NE är åtrå att man hyser stark sexuell begäran till någon

Det är JOBBIGT med åtrå, speciellt när man inte direkt har en sådan relation till person man åtrår...vet inte om det handlar om åtrå, men skulle tro att det handlar mest om det, men jag har intresse för tre killar just nu... TRE? Hur f*n gick det till? Säkert för att jag är rätt frustrerad :P Men jag gör inget med dom och jag har inte försökt något med dom, jag pratar bara med dom och försöker bete mig som en vanlig människa ;) ha ha...det är samtidigt skönt att veta att jag kan säga nej till dom jag inte vill vara intima med..motsägelsefullt? JA! men det gör inget ;) Skickade sms till grannen i natt, var ju sugen på att kramas lite, men han svarade inte förrän i morse och då undrade han varför jag inte har svarat när han har hört av sig, och jag sa typ mer eller mindre som det var, alltså att jag inte vill ligga med honom...ha ha komiskt egentligen med tanke på att jag ville kramas med honom i natt :P fast det är inte samma sak som att ligga :P ligga ligga ligga..*suck* nu ska jag gå och tänka på något annat ;)

Ja i natt så skrev jag ju till den där William, han hade skrivit innan, och jag frågade rakt ut vad han ville, vet inte riktigt om han fattade eller om det inte var jag som fattade men han skrev att han vill kyssa mig och göra det med mig...till slut skrev jag att han inte skulle höra av sig igen och det blev tyst i luren och jag tänkte yes, äntligen! Men det var visst bara falska alarm för han hade visst skickat sms igen typ en timma senare...tidigare har jag inte svarat alls när han har hört av sig och jag tycker ju då att han borde förstå att jag inte vill det...men eftersom han kan ringa mitt i natten så måste jag få ett slut med det höra av sigandet! Får väl se om han hör av sig senare idag, då får jag väl säga till honom på skarpen så att han fattar...

Så måste det vara, att någon har bestämt sig för att fresta mig nu när jag har bestämt mig för att ta det lugnt med pojkar, förvisso gör jag redan det då jag inte söker aktivt, och ha en paus från dom. Frestelsen består i att en kille skriver på MSN för två dagar sen, vi har känt varann i mer än 10 är men har inte pratat med varann på flera månader. Jag känner alltså honom och vi har mycket historia ihop och nej jag vill inte göra mer med honom. Igår ringde min Granne som jag inte pratat med på flera veckor, jag svarade inte för jag vill inte trassla till det med honom igen, jag tycker det är skönt nog att vara singel. Den sista frestelsen ringde i morse klockan halv fyra, idiioti!, och han kanske inte är så stor frestelse, det beror på hur man ser på saken, men jag har i alla fall undvikit honom ända sen jag träffade honom för några veckor sen men han verkar inte ha gett upp än. Får väl hoppas på att han åker hem snart, han bor inte i Sverige. Nä som sagt, behöver en paus från killar just nu och ett tag framöver. Förstår inte riktigt hur det går till, för det känns som att det alltid dyker upp någon så fort jag är fri och det är lite påfrestande *suck*