Dag 2- Min första kärlek
2010-12-16 @ 11:07:54 |
Permalink |
Allmänt |
Kommentarer (0)
Oj, ett så tungt ämne redan dag 2? Ja var ska jag börja? Jag får väl börja från början, men det är en lång historia så kommer inte berätta hela historien.
Jag var 15 år och var på fest då jag träffade John (ja jag nämner hans namn, inte mer än rätt). Från min sida var det nog mer eller mindre kärlek vid första ögonkastet. Vi blev ihop och var ihop några månader, sen kom den första av många smällarna. Han slutade bara att höra av sig och jag kunde inte få tag i honom. Oj när jag tänker efter vilka saker jag gjorde bara för att få tag i honom men det berättar jag inte här. När jag inte hade fått tag på honom på några veckor insåg jag att det var slut. Bra sätt att göra slut, eller hur? Efter några månader då jag redan hade träffat en ny hörde han av sig igen och ville att vi skulle försöka igen och självklart ville jag det med. Smäll nummer två, han skickade ett brev och gjorde slut och tyckte att jag skulle gå tillbaka till den andra killen, som till och med tog tillbaka mig. Så här var det tyvärr fram och tillbaka vissa år, mer eller mindre så fort han kom in i mitt liv igen så släppte jag allt för det var han jag ville ha, men jag fick honom aldrig. Man kan ju tro att jag skulle ge upp fort och inse vilken idiot han var, men nej, det tog 7 år för mig innan jag kunde släppa honom och det har jag Johanna att tacka för. Jag ångrar att jag lät honom ha så stor makt över mig för det gjorde att jag förstörde många fina förhållanden. Men jag var ung och jag hade inga vänner som sa åt mig att jag inte skulle ha något med honom att göra. Känslorna för honom har försvunnit, tack vare honom själv måste jag säga i och med att han sårade mig om och om igen. Han hör av sig ungefär en gång per år via Internet och är riktigt gullig, men jag blundar och stänger ner för jag tycker att det han sysslar med är patetiskt. Jag svarar aldrig på det han skriver och nu har jag tagit bort mig själv från den sidan så han kan inte kontakta mig. Jag har till och med hemligt nummer. Men jag känner honom, en dag kan han bara stå utanför dörren, men jag hoppas inte det, för sist han gjorde det sa jag att jag skulle ringa till polisen om han fortsätter så. Han finns fortfarande i närheten, en kompis till mig känner honom på något vis, men jag vet att om jag skulle träffa på honom skulle jag kunna hantera det.
Nej min första kärlek är ingen vacker historia, men den kunde varit det om jag inte hade träffat någon som är så sjuk som han är, och nej det är ingen lögn, har själv sett på papper från polisen att han har psykiska problem.
Det är konstigt egentligen att jag fortfarande tror på kärleken fast jag har varit med om en sådan här kille. Men mitt förhållande till honom har förstört mycket när det kommer till förhållandebiten; förtroende, bekräftelse m.m.
Förhoppningsvis blir det här de sista orden jag skriver om honom....
Jag var 15 år och var på fest då jag träffade John (ja jag nämner hans namn, inte mer än rätt). Från min sida var det nog mer eller mindre kärlek vid första ögonkastet. Vi blev ihop och var ihop några månader, sen kom den första av många smällarna. Han slutade bara att höra av sig och jag kunde inte få tag i honom. Oj när jag tänker efter vilka saker jag gjorde bara för att få tag i honom men det berättar jag inte här. När jag inte hade fått tag på honom på några veckor insåg jag att det var slut. Bra sätt att göra slut, eller hur? Efter några månader då jag redan hade träffat en ny hörde han av sig igen och ville att vi skulle försöka igen och självklart ville jag det med. Smäll nummer två, han skickade ett brev och gjorde slut och tyckte att jag skulle gå tillbaka till den andra killen, som till och med tog tillbaka mig. Så här var det tyvärr fram och tillbaka vissa år, mer eller mindre så fort han kom in i mitt liv igen så släppte jag allt för det var han jag ville ha, men jag fick honom aldrig. Man kan ju tro att jag skulle ge upp fort och inse vilken idiot han var, men nej, det tog 7 år för mig innan jag kunde släppa honom och det har jag Johanna att tacka för. Jag ångrar att jag lät honom ha så stor makt över mig för det gjorde att jag förstörde många fina förhållanden. Men jag var ung och jag hade inga vänner som sa åt mig att jag inte skulle ha något med honom att göra. Känslorna för honom har försvunnit, tack vare honom själv måste jag säga i och med att han sårade mig om och om igen. Han hör av sig ungefär en gång per år via Internet och är riktigt gullig, men jag blundar och stänger ner för jag tycker att det han sysslar med är patetiskt. Jag svarar aldrig på det han skriver och nu har jag tagit bort mig själv från den sidan så han kan inte kontakta mig. Jag har till och med hemligt nummer. Men jag känner honom, en dag kan han bara stå utanför dörren, men jag hoppas inte det, för sist han gjorde det sa jag att jag skulle ringa till polisen om han fortsätter så. Han finns fortfarande i närheten, en kompis till mig känner honom på något vis, men jag vet att om jag skulle träffa på honom skulle jag kunna hantera det.
Nej min första kärlek är ingen vacker historia, men den kunde varit det om jag inte hade träffat någon som är så sjuk som han är, och nej det är ingen lögn, har själv sett på papper från polisen att han har psykiska problem.
Det är konstigt egentligen att jag fortfarande tror på kärleken fast jag har varit med om en sådan här kille. Men mitt förhållande till honom har förstört mycket när det kommer till förhållandebiten; förtroende, bekräftelse m.m.
Förhoppningsvis blir det här de sista orden jag skriver om honom....
Kommentarer
Trackback